Jag är ingen expert på att blogga men tänkte göra ett försök. Kanske kan jag hjälpa andra som lever med kronisk smärta? Eller träffa andra som vet hur det är att ständigt ha ont.

Hur kommer det sig att jag lever med ständig smärta? Det ska jag nu förklara för er!

Det var i aug för ett år sedan som jag var med om en fallolycka. Jag var en sportig tjej som hade börjat få upp farten med joggingrundor och som älskade att gå dagliga promenader och jag skulle precis till att ta mc kort. Men en dag förändrades allt!

Jag och sambon höll på med att förbereda för målning på huset och vi hade klättrat på stege hela dagen. Jag skulle "bara" göra klart det sista när stegen helt plötsligt började kana från väggen! Jag hann tänka: Skit, nu åker jag i backen! Och mycket riktigt med ett brak så låg jag där och fullständigt skrek av smärta. Det gick inte att röra på foten och tårarna bara forsade. Sambon skrek till grannen att ringa ambulans för någon mobil hade vi inte med oss ut. Jag kom upp till akuten där de kom fram till att jag hade spricka i foten men läkaren var inte riktigt säker så jag skulle få komma tillbaka på en ny röntgen två dagar senare. Smärtan var fullkomligt olidlig i foten dessa två dagar!! Efter nästa röntgen ringer läkaren upp mig och jag fick ett chockartat besked. Du har krossat hälen vilket är en mycket komplicerad skada. Du är from nu en sängliggande patient och om en vecka ska du opereras i Örebro. Operationen måste ske inom en vecka annars kanske du inte kan gå normalt mera. Jag lade på luren och tårarna sprutade återigen! Både av smärta och paniken som uppstod. Jag tänkte: Vadå? ska jag inte kunna få gå nu? Å allt som vi ska göra hemma på huset? Min underbara sambo har varit mitt fantastiska stöd. Han var med mig ända fram tills jag åkte ner till opsalen och har varit fantastisk på att hjälpa mig under alla månader av rehabilitering efteråt. När jag vaknade upp efter op var smärtan så fruktansvärd att jag ärligt talat trodde jag skulle dö.. En platta och sex skruv sattes in i foten för att få ihop alla trasiga småben. Å sen dess har den smärtan hängt med mig. De första månaderna fick jag inte stödja på foten överhuvudtaget och jag fick gå på starka mediciner för att orka med smärtan. Efter en mån var det dags att börja rehebträna då jag skulle få börja stödja fem kilo av kroppstyngden. Varje litet stöd i marken gjorde fruktansvärt ont men det var bara att pina sig. Efter fem månader hade jag rehabtränat upp mig såpass att jag fick "slänga" kryckorna. Då kom nästa chock, Jag insåg att jag var tvungen att lära mig gå på nytt igen. Det gick ju inte att flytta fötterna som vanligt när man gick. Sedan haltade jag något fruktansvärt. Men jag jobbade på hårt och idag nästan ett år senare har jag nästan full rörlighet i foten igen och haltar gör jag nästan bara när jag har som värst ont. Det jobbiga nu är att gå med konstant smärta vid varje steg man tar och att jag fortfarande inte kan gå mer än någon km innan jag måste vila.  Går jag för mycket eller grejar för mycket så är det vila i flera dagar som gäller. Vilket jag har svårt att accepera så därför överanstränger jag min fot nästan dagligen. Jag har inte kunnat förstå hur det känns för någon som lever med smärta dag och natt förrän nu. Jag kan ibland få frågan som hur orkar du med att alltid ha ont? När jag funderar på den frågan så blir mitt svar: Även fast jag har svårt att acceptera det och att jag ofta är trött så har jag ju faktiskt inget val. Jag får vara glad att jag kan gå. Jag kan ju inte försvinna ifrån smärtan eller gå ifrån den. Den är ju där den är helt enkelt. Det har ju blivit min vardag och det är nästan så att jag under detta året har glömt bort hur det är att vara fri från sveda och värk. Jag drömmer om att en dag kunna få gå min långpromenad sådant som för ett år sedan var den naturligaste saken o världen. Just idag är det svårt att avgöra om värken/smärtan någonsin kommer att bli helt borta. Det är också svårt att säga om jag någonsin mer kommer kunna gå mina långpromenader. Men min sambo, mamma och min bästa vän Emma är de som gör att jag orkar med denna värk. Hos dem kan jag gråta om det behövs och jag kan sitta och klaga och de ställer upp till 100% <3